Att gråta framför sina barn

En vecka efter att vi kommit ur karantänen fick vi beskedet att vi alla måste börja bära mask samt hålla två metersavstånd till varandra. Det var då jag inte kunde hålla tårarna inne. Den först veckan med de nya restriktionerna grät jag i mängder och det var inte sådana där fina filmtårar vi pratar om utan ohämmad fulgråt! Det var som att vara gravid igen för första gången då jag grät för att jag inte visste vad jag skulle äta eller ha för kläder. Till skillnad från när jag var gravid,  då jag någonstans viste att jag inte var sådär ledsen som man kunde tro att döma av all gråt, så var jag denna gång helt nedbruten och tårarna avslöjade allt som fanns där längst ner i hjärtat. Efter flera månader av ständig förändring och osäkerhet där vi heltiden tvingats tänka om och leta efter nya möjlighet hade jag fått nog. Jag hade helt enkelt inte orken att hantera ytterligare en omtömlande livsförändring på annat sätt än att bryta ihop och släppa ut alla de känslor som svämmade över av besvikelse, oro, ilska och sorg.

Till en början var jag rädd för att barnen skulle se mig gråta. Jag var rädd för att skrämma dem och att de skulle känna sig utlämnade när deras mamma inte längre var den hon brukar.  Jag var rädd för att lägga över min sorg på dem och göra den outhärdlig för dem att bära. Men jag tror inte att min rädsla att gråta inför barnen var befogad. Hur kan vi annars säga att det är bra att visa känslor och att alla känslor är okej, om vi inte vågar använda oss själva som exempel då och då. Jag tror dock att det är viktigt att vi pratar om våra känslor tillsammans med barnen. Nu menar jag verkligen inte att vi skall använda våra barn som någon slags terapi, den typen av reflekterande samtal har jag med Andreas och mina vänner, men vi kan prata med våra barn om hur det är att vara ledsen, glad, arg och hur man kan hantera dessa känslor.

Denna veckan var jag otroligt ledsen och behövde få gråta ut allt det ledsna för att må bättre. Ellas första reaktion som 3,5 åring var ofta att hon ville börja leka doktor och undersöka mamma. En så fin tanke och handling, att undersöka vad som är fel med mamma för att kunna göra henne bättre. Andreas fick förklara att mamma nog inte vill leka doktor just nu men att en kram ibland kan hjälpa någon som är ledsen. Det svåraste för Ella var nog när jag valde att gå undan. Jag gjorde ju detta för att de skulle slippa se mig fulgråta men hon vill ogärna att jag skulle skärma av mig så hon knackade på dörren och frågade om hon fick ge mig en kram, så som pappa hade lärt henne att man kan göra när någon är ledsen. Underbara älskade unge!

Jag är så tacksam att vi veckan innan vi åkte från Sverige gick in i en bokhandel och köpte boken ”Allt om känslor”. Denna bok är nu en av Ellas favoritböcker och har hjälpt vår familj att sätta ord på och prata om våra olika känslor på ett fantastiskt sätt. Detta gjorde att vi redan innan min gråt vecka hade ett sätt i familjen att prata om känslor. Jag kan avslöja att det nog inte finns någon känsla som vi i vår familj inte har känt och uttryckt under denna korta period och så kommer det nog att fortsätta. Det är svårt att förstå och prata om känslor och jag önskar att jag kunde säga att det blir lättare med åren men erfarenheten säger mig något annat. Vi visste när vi gav oss in i detta äventyr att det kommer bli ett oförutsägbart liv med många nya utmaningar men Covid-19 har tagit det hela till en helt ny nivå. Vi får lära oss att leva med osäkerheten och ständigt hitta strategier för att hantera de känslostormar som följer med förändringens vindar.  

 

3 Comments

  1. Så fina tankar, och vad sunt att ni kan dela era känslor på ett så konkret sätt. Barn är empatiska och Ella får ju verkligen stöttning i det av er. Stor kram och varma hälsningar till dig Malin. Hoppas på en lugnare vardag för er snart.

    Mariette Ferngren

    • Fina ni! Det är kämpigt när förändringarnas vindar blåser, men jag försöker tänka på det jag läst en gång: ”när förändringarnas vindar blåser så bygger vissa vindskydd och vissa bygger väderkvarnar”. Det är så gott hur ni pratar med Ella och Lo. Jag tror inte att det är farligt att visa dom att man är ledsen, inte ens att fulgråta 🙂 . Jag minns vid ett tillfälle när Lisa var liten, kanske ett halvår, så hade hon hållit mig vaken varenda natt och jag kände mig helt slut. När hon kom krypande i sängen och väckte mig igen så började jag gråta för jag kände att jag inte orkade mer. Då stannade hon upp och tittad på mig och sedan tog hon sin napp och gav mig den. Dom älskade ungarna är så kloka och dom vet att vi älskar dom! Ni är fantastiska och det ni gör är helt otroligt fint!! Ha det med er. Massor av kramar till er!!!

  2. So admire your vulnerability and strength. Your family is walking a challenging path, filled with joy, disappointment, love, longing, purpose and meaning. Thank you for the honesty, whigh is a godly example for all of us.


Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *